Natalie Pérsson

Panik, ångest, räddsla hade slagit mig på bara några minuter, 
du var inte bland oss, du var försvunnen. 
Jag sprang till vänster ropa ditt namn så att det eka mellan träden, 
du svara inte, jag börja springa, jag började ropa högre, Therese. Therese?
Jag återvände till platsen där vi tillbringat kvällen, inte många var kvar kanske 5, kankse 6. 
Ett samtal kom, ett samtal som jag hoppades var från dig, men nej displayen visade Gordon, 
Vi har hittat henne. 
Jag sprang, jag grät, jag skrek och jag inbilade mig att hon behövde mig mer än någonsin, Jag sprang, och passerande gråtande vänner. Hon var medveslös, jag ökade farten insåg att något måste ha hänt henne, jag sprang, samtidigt som jag ramla 3 metar ner i den våta marken. En plötslig smärta i ben och armar men inget som kunde jämföras i min desperation av att komma fram till Therese. Jag såg ingen annan, såg bara Therese vita jeans, jag såg henne ligga på en höjd, jag förstod inte varför hon låg ner, jag förstod inte varför någon skulle vilja dig något ont. Jag sprang snubbla över dig, jag såg vad han hade gjort, jag fick panik börjar skrika ditt namn, bad till gud, jag fick panik sprang bort till ambulansen. Ett hat växte, varför tog det så lång tid, jag bad igen, jag intallade mig själv att Gud lyssnade. Men inget kunde lungna ner mig, förutom Therese ena andetag som jag hörde henne ta innan jag försvann, jag vet att hon tog det, det är ingen inbilning. Jag trodde det var vändingen, jag trodde du skulle resa dig och åka hem tillsammans med mig, jag var så säker.
Fortfarande är det där andetaget ett bevis för mig, du levde, och jag vet att du hörde mig, jag vet att du hörde mig skrika ditt namn. Det där andetaget är fortfarande kvar hos mig, du är andetagen jag andas, du är den jag hoppas på att möta efter livet, Men till dess är ditt andetag mitt hjärta.

skrev Jennifer Thereses andra vän <3